Skola
Idag ska ajg gå till skolan, får ångest bara jag tänker på det. Men tror inte det blir bättre av att sitta hemma och gömma sig.
Har verkligen inte orkat vara ledsen de senaste dagarna, så känner hur det börjar bygga upp inom mig. Tror nästan jag är rädd för att släppa allt. Dessutom har jag jättesvårt för att gå och lägga mig. Sist jag sov utan att vilja det, så blev jag väckt av någon som berättade att min pappa dött.
Wish me luck
Minnen
Det är svårare än jag trodde att ha förlorat pappa. Inte för att jag trodde att det skulle vara lätt, men för att det är omöjligt att föreställa sig hur man känner när ens pappa dör innan det händer på riktigt. Idag har vi varit på begravningsbyrån. Inte lätt att sitta där och välja kista...
Sen åkte vi till Coop för att handla. Där går jag runt och ser ölkorv i charken och pappa gillade verkligen ölkorv vilket resulterar i att jag står och lipar inne på Coop. Undrar vad tjejen i charken tänkte.
Försöker iaf ta en dag i taget. Tror jag åker hem till Göteborg imorgon eller på onsdag så jag kan vara med på ett grupparbete som vi ska göra, annars måste jag skriva flera sidor själv.
Pappa<3
Efter en taxifärd från Växjö till Värnamo kom jag fram till en okontaktbar pappa igår kväll runt 23. Vi satt med honom till kl 01 och fick sen sova i ett gästrum. Vid 07 imorse kom en sköterska in och sa att ha avlidit 06.30 på morgonen. Det går i vågor i mig hurvida jag har förstått vad som hänt. Tror det var tur att jag inte var där när han somnade, hade inte klarat att "höra" hur han dog. Han hade mycket slem i halsen så det lät fruktansvärt när han andades.
Jag gick in till honom i morse och det var så konstig för han kändes fortfarande levande, händerna var värma och han såg ut att sova. Det var skönt att få prata lite med honom.
Jag har gråtit så mycket att jag är förundrad över att tårarna inte tar slut. Allt påminner mig om pappa. När vi pratade med sköterskan om begravningsbyrå och annat orealistiskt fick jag syn på en musikkyrka eller vad man kallar dom. En likadan som jag tjatade mig till på B&W när jag var liten, kanske 3-5 år nånting. Pappa ville inte ge mig min spelande kyrka varpå jag börjar gråta. Han ger med sig (såklart, pappas flicka vet hur man gör) och jag utbrister "Tack gode gud, julen är räddad!". Det är sånna minnen man får försöka tänka på.
Får panik med jämna mellanrum, och det som gör mest ont är just det att han itne får träffa sina barnbarn. Det känns så orättvist på något sätt. Mina barn kommer aldrig ha en morfar så det är inget de kommer sakna, men han måste som jag ha tänkt på vad han kommer missa. Samtidigt undrar jag hur han tänkte, för det var inget vi pratade om, men bara för en vecka sen pratade han om att köpa en ny mobil, vilket gör mig fundersam på hur han tänkte om sin framtid.
Det är som sagt mycket som påminner om pappa. Hela huset såklart med även mycket småsaker.
Tog upp pappas iPad, och ser att det senaste han var inne på var DN.
Innanför dörren står hans gummistövlar.
I badrumsskåpet ligger hans tandborste.
Jag skriver detta inlägg på hans dator.
La mig i hans säng innan och kudden luktar pappa, trots att det var nytvättade påslakan, kändes tryggt att ha hans täcke runt sig.
Växjö
Är och hälsar på Malin i Växjö i helgen. Tog och hälsade på pappa i Värnamo på vägen och chockades av hans försämring. Har gått ungefär en vecka sen sist och nu är han knappt med alls. Han sover i princip hela tiden och när han vaknar tittar han förvirrat runt och har svårt att fokusera. Om man ställer en fråga kan man få ett viskat otydligt svar, men inte så ofta. Tror inte det är långt kvar och försöker föreställa mig hur jag kommer reagera när det tar slut. Orkar inte gråta mer för tillfället.
Har iaf bestämt att jag ska ha kul i helgen, och igårkväll lyckades jag. Vi var ute på något som heter Kafé Deluxe. Dansade som aldirg för;)
