enlindbergare - allt och ingenting!

Idag har varit en tung dag. Har märkt på Dixi att hon inte har varit sig själv nu när hon har bott hos sig. Att hennes leder är(glömmer hela tiden bort att jag itne kan skriva i presens)/var väldigt instabila och att hon hade ont när jag lyfte henne. Så idag var vi hos veterinären och avlivade henne.

 

Min bästa kompis i 14 år finns inte längre och det gör ont bara att skriva det. Har ont i huvudet av allt gråtande. Kändes så fel att se henne så trött av lugnande att hon inte orkade gömma sig bakom mina ben när veterinären kom tillbaka in i rummet som hon gjorde första gången hon kom in för att undersöka. Hon orkade inte ens protestera när kanylen sattes i hennes framben. Sen att gosa med en hund vars hjärta slutar slå var frukansvärt. Trodde dessutom att jag inte skulle vilja ta på henne när hon inte levde längre, men hon såg ut och kändes precis som vanligt vilket gjorde det overkligt.

 

Sen att gå ut ur rummet och behöva betala 1400 för att någon ska ta livet från din hund kändes absurt. Helt klart det mest groteska jag "köpt" i mitt liv. Det var väldigt svårt att komma hem igen med ett koppel, men utan hund. Se hennes liggpuff, matskål och annat som var hennes. Glömmer hela tiden bort att hon inte finns längre och förväntar mig att höra henne resa sig ur puffen när jag går fram till kylskåpet, men det ljudet kommer aldrig.

 

Kommer kännas tyst inatt att inte höra henne snarka och jag kommer på något sätt, trots min frustration alla mornar, sakna att bli väckt av en buff på armen kl 06 då hon alltid ville ut på morgonpromenad.

 

Jag saknar dig Dixi! <3

 

puss

Att pappa har cancer känns fortfarande overkligt. Att han kommer dö känns ännu mer overkligt. Har som alla andra tänkt att "det kommer inte drabba mig eller mina anhöriga", känner fortfarande så trots att det drabbat oss. På något sjukt, konstigt sätt tror jag fortfarande att det på något mirakulöst sätt ska lösa sig och att han ska bli frisk. På ett plan vet jag att detta inte kommer hända. Han har börjat få minnesförlust och kommer inte ihåg besök han får. Han frågar om han ska få frukost kl 17, och för ett tag sedan frågade han om vi skulle ha julafton innan påsken kom.

 

Jag tycker att det är jobbigt att träffa pappa nu för tiden. Det är inte såhär jag vill minnas honom. Försöker med jämna mellanrum att tänka på honom som han var innan, pigg och frisk. Men det är svårt! Klart jag har massa fina minnen, men det sjuka tar överhanden.

 

Vet inte vad jag känner. Allt och inget på samma gång. Drabbas av total panik med jäma mellanrum när jag tänker på framtiden. En framtid där min pappa inte kommer få vara med på mitt bröllop. Han kommer inte få se sina barnbarn. Han kommer missa sina ca 20 sista år av livet. Mina barn kommer inte ha någon morfar och jag kommer inte ha min pappa. Jag är, har alltid varit och kommer alltid vara pappas flicka. Bara på ett annorlunda sätt.

 

 

 

 

Vaknar i morse och inser att Dixi sppytt under natten, på min vita matta. Så den har fått ett nytt hem i en container...

 

Ska strax åka och träna med Lisa vid 18, ska bli skönt! Träning gör så mycket för kropp och själ:)

 

Väntar dessutom på min nya iPhone5 som jag hoppas ska komma snart, det var 3-4 veckors väntetid. Störigt! Varför lanserar man en telefon om det sen är omöjligt att få tag i den?

Idag känns livet lite lättare, iaf om man jämför med gårdagen. För igår kändes allt piss. Höll på att lipa på bussen till gymmet, under första halvan av passet och sen brast det när jag kom hem. Tur ändå att man känner sig så fresh i huvudet efter träning, är min räddare i nöden många gånger, även om det inte räckte igår.

 

Har exprimenterat lite med Dixi för att se hur jag kan få henne att vakna senare på morgonen men det spelar ingen roll ifall vi kissar och går och lägger oss senare, han ska ändå envisas med att vakna kl 06. Idag drog jag ut på tiden innan hon fick mat för att se om det hjälper:P

 

Tänkte snart hoppa i säng ifall maten inte hjälper så jag iaf får mina välbehövliga timmars sömn, och hoppas på en bra morgondag!

 

 

Med en sjuk pappa blev det två små hundar över som ingen kunde ta hand om. En har tagit över av en rävjägare så han lever nog i sin absoluta fantasivärld just nu. Den andra bor numera här hos mig, men hon snarkar så hon sover i vardagsrummet:P Efter ett helt liv i hus har hon små ovanor som jag itne tror att mina grannar uppskattar så mycket. Till exempel går hon runt och ger skall med jämna mellanrum då hon vill gå ut, ha mat eller bara för att hon är glad. Så nu försöker jag undvika en glad, hungrig och kissnödig vovve på morgon och kväll:P Går sådär.

 

En helg hos pappa och c är över. Vi var bjudna på gåsmiddag(min första gås, den var god). Annars har helgen varit bra, eller iaf så bra den kan bli med en väldigt trött och svag pappa.

 

Lunchdags!

Tystnaden som uppstår när en person säger "jag var dödssjuk" när hen pratar om influensan denne hade för 2 veckor sen, när personen mittemot är dödssjuk. På riktigt.

Ibland räcker statusraden på facebook inte riktigt till. Det är helt knöligt i hjärnan med saker som vill luftas men som kanske inte heller är luftningsbart på ovan nämnda sociala media. Tror knappast att någon läser min blogg längre, men det gör inte så mycket måste jag säga.

 

Livet är allt annat än lätt just nu, men det är knappast något som man kan göra något åt, trots detta är jag emellanåt(läs: allt som oftast) arg, och ledsen och så lägger vi till helt förtvivlad på det. Varför, kan vi ta en annan gång.

 

Godnatt.