enlindbergare - allt och ingenting!

Att pappa har cancer känns fortfarande overkligt. Att han kommer dö känns ännu mer overkligt. Har som alla andra tänkt att "det kommer inte drabba mig eller mina anhöriga", känner fortfarande så trots att det drabbat oss. På något sjukt, konstigt sätt tror jag fortfarande att det på något mirakulöst sätt ska lösa sig och att han ska bli frisk. På ett plan vet jag att detta inte kommer hända. Han har börjat få minnesförlust och kommer inte ihåg besök han får. Han frågar om han ska få frukost kl 17, och för ett tag sedan frågade han om vi skulle ha julafton innan påsken kom.

 

Jag tycker att det är jobbigt att träffa pappa nu för tiden. Det är inte såhär jag vill minnas honom. Försöker med jämna mellanrum att tänka på honom som han var innan, pigg och frisk. Men det är svårt! Klart jag har massa fina minnen, men det sjuka tar överhanden.

 

Vet inte vad jag känner. Allt och inget på samma gång. Drabbas av total panik med jäma mellanrum när jag tänker på framtiden. En framtid där min pappa inte kommer få vara med på mitt bröllop. Han kommer inte få se sina barnbarn. Han kommer missa sina ca 20 sista år av livet. Mina barn kommer inte ha någon morfar och jag kommer inte ha min pappa. Jag är, har alltid varit och kommer alltid vara pappas flicka. Bara på ett annorlunda sätt.